Nu har han åkt

Niklas mitt hjärta åkte igår kväll vid nio. Det är blandade känslor med att han jobbar borta, mest positiva eftersom han tjänar det dubbla och vi får tid och sakna varanndra. Men måndagarna är lite tunga endå.. Nu när man är med barn märker man att hormonerna spökar från timme till timme, ibland minut för minut.

Igår var dagen som vi har längtat efter i en evighet känns det som. Det var äntligen dags för ultraljud! jag hade jättesvårt att sova under natten och vaknade om vart annat, till slut gav jag upp vid tjugo över sex och klev upp och duschade.. åt frukost i lugn och ro och gjorde mig sedan ordning. Sprang upp till Niklas vid 8 tiden och väckte han & nio satt vi i bilen påväg till Huddik.

Jag vet inte varför jag var så himla orolig och nervös , jag mådde nästan illa under hela bilfärden. Strax före kl 10 var vi framme vid sjukhuset, vi gick till cafeterian och fikade och sen tog vi hissen upp till byggnad 9, våning 9..

Vi satte oss i väntrummet och väntade, och väntade, och väntade...
Tillslut sa jag till Niklas att någonting måste vara fel när kl blev efter elva!

Jag tittade på papprerna igen så att vi verkligen var rätt, och självklart va vi inte det.
Byggnad 9, våning 7!

Vi sprang tarpporna ner till våning 7 och fick tag i en barnmorska och förklarade att vi suttit i helt fel väntrum och väntat i 45 min. Hon var jättesöt och skrattade åt oss och bad oss följa efter henne in mot ultraljudsrummet. Äntligen!

Jag fick hoppa upp på britsen och lägga mig tillrätta, dra upp tröjan och fick något kallt utsmetat över hela magen. Sedan förde hon en "grej" mot magen

Och där var den... våran bäbis, våran vackra underbara lilla lilla bäbis.

I början låg den nog och sov för den var helt stilla, man såg allting så tydligt. Det lilla hjärtat, hjärnan, ryggraden, tår ,fötter ,fingrar, allt! Men efter det blev det ett jäkla liv på den lilla krabaten, den snurrade runt och rörde sig som en liten fisk inne i magen. Det bästa var när den sakta sträckte ut alla fingrar och stoppade tummen i munnen, helt otroligt att han/hon kan göra sådana saker redan nu.

Men allting såg iallafall jättebra ut och den 22 februari 2010 kommer du ut och är så välkommen.

Lycka det är min enda känsla nu, kan det bli bättre än så här?